Opretentiös löpning
Publicerat: av Sierra De GoldsmithJag har verkligen en hat-kärlek till löpning...
I min verklighet finns det ingenting som är som är så jobbigt, brutalt och avslöjande som att springa. Det tar ofta emot att ge sig ut och det är sällan jag har en känsla av att "flyga fram" när jag väl är i spåret. Samtidigt är jag totalt beroende av löpningen. Har det gått för lång tid sedan jag sist sprang känner jag mig rastlös och långsam i kroppen och när jag väl tagit mig ut känner jag mig så otroligt nöjd. Efteråt varje pass mår jag riktigt riktigt gott, tror aldrig att jag kommit tillbaka efter löprundan utan redan att ha planerat nästa pass i huvudet.
Jag ÄR en tävlingsmänniska, framförallt går jag igång på att tävla mot mig själv och mina tidigare pass. Detta kan ibland skapa en ångest där varje löppass blir en kamp mot klockan. Eftersom själva aktiviteten löpning redan har en psykisk laddning för mig kan det bli för mycket med en yttre press att ständigt sträva efter att springa längre och snabbare. Jag har hittat att så länge jag håller löpningen på en opretentiös nivå ger den mig enormt mycket tillfredsställelse.
Så hur gör jag för att hålla löpningen på en, för mig, hälsosam nivå? Jag har testat olika metoder. Jag springer ibland helt utan klocka, utan att veta exakt distans, med vänner, i skog och terräng samt på morgonen innan min hårda sida vaknat till liv. Jag tror även det är viktigt att komma ihåg målet med sin träning. Mitt mål med löpningen är inte att bli snabbast. Jag vill däremot att löpningen ska ge mig en bra kondition så jag håller mig frisk och pigg samt att den ska ge mig glädje och en paus från vardagen. Jag vill även att den ska hålla borta den där rastlösa känslan som ibland kryper sig på mig. Det innebär att jag ibland (men inte jämt) måste pusha mig i spåret, våga springa snabbare och längre. Ibland tävla, för att spränga mina mentala gränser. Ibland bara jogga i skogen utan press.
Just nu saknar jag löpningen otroligt mycket, men med en bruten fot blir det inget av den saken. Ska försöka komma ihåg känslan jag har nu nästan gång jag känner vemod inför att ta på mig löparskorna.
/Sierra